Kulturpris

Stiftelsen Renässans för Humaniora

Stiftarna har genom direktör Claes Dinkelspiel år 2004 överlämnat Stiftelsen till Konstnärernas Vänner att förvaltas såsom en självständig förmögenhet. Avsikten är att främja, stödja och uppmuntra verksamma personer inom humaniora och konst i Sverige i form av ett årligt Kulturstipendium på 50.000 kronor.
Stiftelsens styrelse består av fem ledamöter, som ansvarar för tillgångarnas förvaltning och som utser en lämplig kandidat att erhålla kulturpriset. Detta skall utdelas så länge medlen förslår.
Föreningen Konstnärernas Vänner svarar för att den krets av personer som beslutar om priset samt att de kriterier den kommer att tillämpa vid urvalet av pristagare skall borga för att ge priset ett gott anseende.

Stiftelsens styrelse består i dag av följande ledamöter:
Louise Lyberg (ordf.), Carl Gustaf Petersén, Hans Henrik Brummer, Lars Löfgren,
Susann Silfverstolpe

Kulturpriset som utdelats årligen har tillfallit:

2022

Camilla Lundberg

Det var en enad jury i Stiftelsen Sällskapet Renässans för Humaniora som valde dig Camilla Lundberg som 2022 års Kulturpristagare. Detta är nu den tjugonde gången som priset delas ut. vilket innebär att vi sedan starten 2005 delat ut närmare 1 miljoner kronor. När fonden skänktes till föreningen Konstnärernas Vänner var startkapitalet 750 000 kr. Det beloppet har nu ökats till närmare 1,5 miljoner.
Camilla Lundberg har verkligen gjort sig förtjänt av priset genom att på många sätt introducera klassisk musik till hela Sverige
Här några exempel:
som Redaktör för Rikskonserters tidskrift,
som Producent för Musikradion
som Programpresentatör för TV2
som Musikkritiker för Expressen 1977 till 1998 under 20 år
Hon var också Styrelseledamot i STIM och i Publisistklubben

Mest känd blev Camilla genom musik-programmet ”Opp Amaryllis!” i Radions P2. Det blev minst 500 gånger mellan 1979 0ch 2004! Varför slutade du, frågade jag. Jag slutade inte, men programmet lades ner, sa Camilla

Från 1998 syntes Camilla regelbundet som kritiker i Musikspegeln

Hon var Medlem i Hägerstens motettkör, vilket visar att hon även sjunger. Det var en berömd kör med Ingemar Månsson som dirigent

Hon blev Musikchef på SVT Kultur

2015 gick hon i Pension, men det betyder inte att hon slutade att arbeta

Redan året därpå ledde hon den klassiska podden tillsammans med kulturjournalisten Carl Tofft

Hon har skrivit flera böcker bl.a. den mycket intressanta” Musikens myter” med spännande text och många illustrationer.

Hon sommarpratat i radion inte mindre än fyra gånger. Det lär ingen annan ha gjort! och det är hon mycket stolt över.

Att gå i pension betyder för Camilla att hon fortsätter sitt arbete inom det område där hon vill, kan och vet bäst. Camilla har nyss kommit i gång med de Nios kalender. Kieferkatalogen och den Klassiska podden för sjunde säsongen.

2021
Sophia Artin, teaterchef på Teater Galeasen i Stockholm, har tilldelats årets kulturpris på 50 000 kr av stiftelsen Renässans för Humaniora. Motiveringen lyder: ”Med outsäglig energi och med små medel har hon hållit kvaliteten hög. Galeasen har genom decennier varit en av Sveriges viktigaste plantskolor för såväl skådespelare som regissörer”
Louise Lyberg, ordförande i stiftelsens styrelse: ”När Sophia Artins namn kom upp bland förslagen vi diskuterade var det helt självklart att hon skulle få priset”

2019	Kulturpris 2019 till Pontus Ljungberg Kulturpris för 2019 på 50 000 kr har tilldelats Museichefen Pontus Ljungberg För hans mångåriga insatser för Ljungbergmuseet i Ljungby. Grunden för museet, som bildades 1990, var främst att visa Sven Ljungbergs och Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs konstnärliga gärning. Deras stiftelse driver nu museet, som byggdes i etapper 1990 och 2002. Arkitekt var Pontus Ljungberg. Från början drevs museet av ideella krafter och när museet började göra tillfälliga utställningar anställdes Pontus Ljungberg först som utställningsansvarig och 2008 utsågs han till museichef. Pontus fick ett stort arv att förvalta och satsade stort på att presentera utställning efter utställning med ambitionen att visa sådan konst som normalt inte kan ses utanför de stora institutionerna. Som ny chef hade Pontus en vision att museet skulle bli länets Bildkonstmuseum. 2012 blev detta verklighet, Kronobergs läns Bildkonstmuseum. En kulturell mötesplats för kultur, vackert beläget vid Lagans strand mitt i Ljungby. Museet har aktivt samarbete med flera danska konstmuseer som Johannes Larsen Museet, Bornholms Kunstmuseum och framförallt Det Nationalhistoriske Museum. Det Nationalhistoriske Museum arrangerar vartannat år sedan 2007 en porträttävling och utställning, Portrait Now, öppen för nordiska konstnärer. Utställningen visas enbart i Danmark och på Ljungbergmuseet. Sedan 2017 ingår Pontus Ljungberg i den internationella juryn. Konstnären Pontus har haft många utställningar. Offentligt finner man ridån till Måltidens hus i Grythyttan och målningar i Norra Ljunga kyrka samt sedan 1986 prisdiplomen till Söderbergska stiftelserna. Hans skicklighet som porträttmålare ser man bland annat i porträtten av Ärkebiskopen Anders Wejryd, Lars-Åke Lagrell, Carl Jan Granqvist och för Gripsholms porträttsamling fotbollskändisen Gunnar Nordahl. Och på gång är ett nytt biskopsporträtt. Pontus Ljungberg är också utbildad arkitekt och det främsta egna byggnadsverket är Ljungbergmuseet. Han har även ritat ateljéer till KG Nilsson och Bertil Almlöf. Just nu pågår arbete med att förverkliga en restaurangutbyggnad till museet.
2018	Till Mottagare av 2018 års kulturpris på 60 000 Skr har enhälligt utsetts Lars och Ursula Sjöberg som är våra framstående bevarare av 1700-talets byggnads-möbel- och inredningskultur. Värdigare mottagare av Renässans för Humanioras Kulturpris är svårt att finna. Konsthistorikern Lars Sjöberg har tidigare varit intendent för Nationalmuseums avdelning för de statliga konstsamlingarna. är kanske mest känd som rådgivare till IKEAS stora satsning på 1700-talsserien av möbler och inredningsföremål. Lars Sjöberg startade 1995 Träakademien i Kramfors, där elever får utbildning i historisk byggnadsvård, historiskt möbelsnickeri och i järnsmide. (En del av Mittuniversitet) Ursula Sjöberg är konsthistoriker och fil. dr. Hon disputerade 1993 med avhandlingen om Carl Christoffer Gjörwell. Under många år arbetade hon som intendent på Bukowskis auktioner, varefter hon anställdes på Kungl. Husgerådskammaren. Hon medverkar som skribent i bokverket De Kungliga Slotten och gav i samband med den stora utställningen på Stockholms slott boken ”Krig och kärlek på tapeter: en unik samling vävda tapeter från 1500- och 1600-talet”. Lars och Ursula har tillsammans utgivit en rad böcker om svenska möbler och byggnader: Stolar taburetter – fåtöljer i Sverige från 1600 till 1800, Det Svenska Rummet, Rum för möbler och Stolar, taburetter – fåtöljer i Sverige. 2017 gav de tillsammans med Dick Harrison ut boken Almare Stäket. Ursula har tillsammans med Ingrid Sjöström givit ut boken Masreliez-rummen, en Köpmans våning i gamla stan Ensam har Lars Sjöberg utgivit boken Sörby gård. 1994 tog han initiativ till uppförandet av en kopia av herrgården för att ställas ut utanför Nationalmuseum i samband med Kulturhuvudstadsåret. Man ville visa en äldre gedigen byggnadskonstruktion. Boken 1700-talsmöbler att snickra själv skrev han tillsammans med Peter Långberg och Nio hus och en kyrka med Ingalill Snitt I just de nio husen har Lars Sjöberg engagerat sig i upprustningen av de gamla byggnaderna. EFS-kyrkan i Bollsta bruk, Ångermanland 1925 . Nu tyvärr nerbrunnen. Karlsholmbruks brukskontor i Uppland från 1700-talet Lövstabruks brukskontor i Uppland från 1700-talet Odenslunda gård i Upplands Väsby från 1700-talet (Sjöbergs hem) Herrgården Ekensberg i Sörmland 1788-1790 Arbetsbostad i Dylta bruk i Närke från början av 1800-talet Säteriet Sörby i Närke , tidigt 1700-tal Herrgården Regnaholm i Östergötland, omkring 1760 Brattebergs gästgivargård vid Regna kyrka En välbevarad flygel till herrgården Salaholm i Västergötland från 1600-talet
2017	Beate Sydhoff – 2017 års mottagare av priset från Stiftelsen Renässans för Humaniora. Det jag först lade märke till hos Beate Sydhoff var en hennes självständighet och intellektuella rörlighet. Det var under vår studietid mot slutet av 1950-talet vid dåvarande Stockholms högskola som jag hörde hennes engagerande röst. Det var ett intryck som förvisso inte bleknat med tiden. Det har stärkts. Jag minns särskilt inledningen till Beates vetenskapliga skolning Den var internationellt krävande. Hon kom att studera problem som berörde kvardröjande gotik i den franska kyrkoarkitekturen. Hennes forskningar förde henne till Sorbonneuniversitet i Paris under tidigt 1960-tal. Synnerligen goda skäl finns att erinra om Beate Sydhoffs fina insatser på ett internationellt välrenommerat konstvetenskapligt fält. Att hon kommit att följa andra vägar har på intet vis inneburit en förlust vare sig konstvetenskapen eller konstbildning. Jag minns hur hon, när vi träffades i Los Angeles 1966 (Beate reste i USA som stipendiat från Sverige-Amerika stiftelsen), visade sig vara mycket väl bevandrad i frågor som rörde Nordamerikas indianstammar. Senare under året träffades vi av händelse i Stockholm och då i samband med den stora Christinautställningen. För min del minns jag hur Beate då växlat in på andra nya spår, nämligen konstkritik. Ständigt samma nyfikenhet. Medan jag själv stod i begrundan över drottning Christinas romerska miljö, sökte sig Beate till det som hände just då i konstlivet. Hon kom att skriva konstkritik i Svenska Dagbladet mellan åren 1966 och 1979, vilket sammanföll med förtroendeuppdraget att verka i nämnden för svensk nutida konst i utlandet (1967-1975). Under denna period kom hon 1969 att för en svensk publik på Nationalmuseum presentera verk av arkitekten och formgivaren Ettore Sottsass med den märkliga utställningen ”Miljö för en ny planet”. Åren 1979-1987 var hon överintendent för konstavdelningen vid Stockholms stads kulturförvaltning. Hon förtröttades icke att samtidigt fungera inom kulturlivet på en rad viktiga poster: Sveriges författarförbund och Sverige författarfond, Unescorådet, Forskningsrådsnämnden, Riksantikvarieämbetet, Svenska Institutet, Eva Bonniers donationsnämnd. Välmeriterad hamnade hon som kulturråd vid Sveriges ambassad i Washington D.C. 1987-1990 och blev därefter chef för kulturhuset i Stockholm. I samband med att Stockholm blev europeisk kulturhuvudstad 1998 trädde hon framgångsrikt i funktion som projektets kampanjledare och programdirektör. Kulturhuvudstadsåret blev för övrigt också ekonomiskt lyckat. Dess överskott, som uppgick till fem miljoner kronor, kom till användning vid instiftandet av Tensta konsthall. År 2005 avslutande Beate Sydhoff sin karriär efter sex händelserika år som Konstakademiens ständiga sekreterare. I nära sextio år har jag kunnat följa hennes verksamhet, på avstånd och på nära håll. Mina första intryck från studietiden har mångdubbelt befästs. Beate Sydhoff har längre varit en betydande gestalt i svenskt konstliv – i skilda funktioner och alltid med pennan i hand. Vi har fått en synnerligen värdig pristagare. Hans Henrik Brummer
2016	Gunnar Bolin – 2016 års mottagare av priset från Stiftelsen Renässans för Humaniora Stiftelsen Renässans för Humaniora har enhälligt beslutat att utdela 2016 års kulturpris till Gunnar Bolin, kulturjournalist vid Sveriges Radio för hans mångsidighet i ett varierande programutbud under flera decennier. Gunnar Bolin har några år varit nämndens kandidat för priset och skälet är just den kulturgärning som Gunnar Bolin presterat genom sin breda kompetens inom olika kulturområden. Gunnar Bolin har också fått stora lyssnarskaror genom sin förmåga att på ett lustfyllt sätt förmedla olika kulturämnen. Intressant är också att han även varit aktiv inom sportjournalistik genom kåserier från ett flertal OS och därvid framställt sportvärlden som ett viktigt kulturområde. Gunnar Bolin är akademiskt skolad inom litteratur- och filmvetenskap och studier i radioproduktion vid Dramatiska Institutet. Han började 1987 på Sveriges Radios kulturredaktion som programledare och kritiker på Kulturnytt. Direktsända kulturprogram var en nyhet och Kulturnytt blev plantskola för unga radiojournalister. Gunnar Bolin är mer en generalist än expert vilket varit en av framgångarna att nå breda och även unga lyssnare. Han har i programmen täckt i stort sett alla slags konstformer vilket bidragit till den stora kunskapsspridningen. 1990 introducerades med Karsten Thurfjell programmet Uppesittarkväll dagen före julafton. Ett kort tag nedlagt för att på allmän begäran åter inrättas 2015. Tillsammans med Cecilia Uddén skapades 1992 den prisbelönta Fredags kulturradion, som förnyade rundabordssamtalet. 2001-03 var Gunnar Bolin Sveriges Radios korrespondent i Berlin. Därefter har han bevakat tyskspråkig samhällsliv och kultur och 2004 fick han Sveriges Radios språkpris. Från och med OS i Aten 2004 har Gunnar Bolin varit Sveriges Radios krönikör på samtliga olympiska spel. Under åren 2009-13 var Gunnar Bolin Sveriges Radios förste kulturkorrespondent – nu blev hela världen hans arbetsområdet. 2010 fick Gunnar Bolin Lukas Bonniers stora journalistpris Idag arbetar Gunnar Bolin som producent och kritiker vid Sveriges Radio. Carl-Gustaf Petersén
2016	Stiftelsen Renässans för Humaniora firar 10-årsjubileum genom att förutom sitt årliga kulturpris också dela ut ett särskilt jubileumspris. Det går till kulturchefen i Vingåkers kommun, Lars Furborg, för hans insatser i återskapandet av Säfstaholms slott och dess samlingar. Han har bidragit till att göra såväl slottet som Vingåkers kommun välkänt genom de årliga konstutställningarna sedan 25 år, varav den senaste lockade drygt 9000 besökare. Slottsbyggnaden är från 1600-talet och Gustav Trolle-Bonde (1773-1853) ärvde godset 1791. Han förskönade slottet, byggde till flyglarna och skapade en vattenrik engelsk park. Hans stora intresse var konst och samlingen uppgick till drygt 200 verk, svenska och internationella. 1826 utsågs han till en av rikets Herrar med titeln Excellens. Han omgav sig också med många konstnärer, Elias Martin besökte honom på Säfstaholm, J.G.Sandberg återkom varje sommar under trettio år. Josef Wilhelm Wallander var under fem år sysselsatt med att kopiera hela konstsamlingen i akvarell, vilken därför är väl dokumenterad. Uppdraget gav honom möjlighet att studera i Düsseldorf. Han återkom senare och målade en rad folklivsskildringar från trakten. 1853 ärvdes godset av Excellensens brorson Gustav Trolle-Bonde d.y. som ytterligare utökade trädgården och parken och fortsatte konstinköpen. Men sedan den tredje generationen efter Excellensen Gustaf Trolle-Bonde ärvt slottet 1909 utbjöds Säfstaholm till försäljning 1913. Nu började slottets förfall. Tavlor och inventarier såldes, liksom biblioteket. Stiftelsen Säfstaholmsföreningen köpte 1934 huvudbyggnaden som skola för 50 sinnesslöa barn. När denna flyttade 1967 övertog Vingåkers kommun slottet på Riksantikvarieämbetets uppmaning och hyrde ut det till AMS i tjugo år. 1988-94 genomfördes en omfattande restaurering av Säftstaholm. En fond för återköp av konst och inventarier skapades och i samarbete med museer kunde så småningom en hel del av de ursprungliga skatterna återbördas. Lars Furborg lämnade sin befattning som bibliotekarie i Piteå 1982 för att bli kulturchef i Vingåker. Han blev då den outtröttliga eldsjälen som tog sig an det svåra arbetet att återskaffa konstsamlingen och inventarierna, som en gång gjort Säfstaholm så berömt. Med hjälp av fonden och en mycket rik anonym givare kunde Furborg ”dammsuga” marknaden och blev en flitig budgivare på stora auktionerna, när den ena efter den andra målningen dök upp. Han har envetet fortsatt att söka och i dag finns ett 60-tal målningar upphängda i de olika salongerna. Hälften tillhör numera Säfstaholmsamlingen och hälften är deponerade från olika museer. 1991 stod Säfstaholm färdigrenoverat och kunde ta emot besökare. Lars Furborg var övertygad om att man måste göra mer än bara visa interiören och de återförda målningarna för att kunna locka publik och därmed introducerade han en vinterhängning med Excellensens samling och en sommarhängning med tillfälliga konstutställningar. Det fanns många teman med anknytning till Säfstaholm som kunde tas upp, men framförallt inspirerades Lars Furborg av Excellensens insats att hjälpa den unga Wilhelmina Lagerholm att redan 1851 få börja på Konstakademien, som vid den tiden var stängd för kvinnor. Hans stora intresse blev nu att försöka spegla kvinnliga konstnärers situation under 1800-talet, den första utställningen 2003 ”Hon har talang,tyvärr”. som följdes av inte mindre än sex intressanta presentationer om kvinnor. Inför sommaren 2010 uppmärksammade Lars Furborg som ende museiman att Föreningen Svenska Konstnärinnor fyllde 100 år. Utställningen var självklar och lockade med namnet ”Härtill är vi tvungna”! Med ett glödande intresse och outtröttlig energi har Kulturchefen Lars Furborg på Säfstaholm skapat ett konstcentrum, som blivit vida känt och som idag lockar många långväga besökare. Han har satt Säfstaholm och Vingåker på den svenska konstkartan och för detta erhöll han 2015 Sörmlandsmedaljen. Den idérikedom och den entusiasm, som han besitter, skulle kunna berika Säfstaholm ännu i lång tid, men Lars Furborg pensioneras år från tjänsten som kulturchef. Det är en stor glädje för Stiftelsen Renässans för Humaniora att som ett erkännande för hans insatser överlämna Stiftelsens Jubileumspris på 50 tusen kronor. Louise Lyberg Ordförande i Stiftelsen Renässans för Humaniora
2015	Olle Granath – 2015 års mottagare av priset från Stiftelsen Renässans för Humaniora. Olle Granath har gjort bestående insatser i svensk konstliv. Som aktiv och välartikulerad chef för Moderna museet under 1980-talet deltog han vid den maktpåliggande planeringen av en nödvändig utbyggnad av museet. Vi minns att arkitekttävlingen vanns av Rafael Moneo 1991, att det första spadtaget togs 1994 och att byggnaden invigdes av Kung Carl XVI Gustaf 1998. Under tiden hade Olle Granath utnämnts till Överintendent och chef för Statens konstsamlingar – en myndighet som då bestod av Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet och som 1995 utökades med Prins Eugens Waldemarsudde. Han skulle kvarstå som chef även sedan myndigheten förminskats till att endast bestå av Nationalmuseum och Waldemarsudde – som bekant överfördes Östasiatiska museet till nybildande myndigheten Statens museer för världskultur och Moderna blev en egen myndighet. Genom sin centrala position under denna omvälvande period fick Olle Granath givetvis unika inblickar i vårt konstliv med alla dess förgreningar – för att inte tala om kulturpolitikens villkor. Sedan han lämnat sitt statliga ämbete utsågs han 2005 till Konstakademiens ständige sekreterare och i denna funktion efterträddes han 2010 av Susanna Slöör. Även om han för länge sedan lämnat sin uppgift som konstkritiker – han skrev konstkritik i Dagens Nyheter mellan 1964 och 1979 – har han ännu inte övergett sin gamla vana att noggrant göra sina regelbundna gallerironder. Det är alltså fråga om en mycket lång tid och därmed om en stor och rik erfarenhet av avancerat konstbetraktande som fogar sig till en betydande verksamhet som välskrivande och vältalande överintendent och akademiledamot. Jag vågar påstå att det finns få i vårt land, om ens någon, som besitter större insikter i svenskt konstliv med utblickar mot den internationella scenen. Det har varit mycket lätt för stiftelsen Sällskapet renässans för humaniora att utse Olle Granath till 2015 års pristagare. Hans Henrik Brummer
2014	Viveka Bosson – 2014 års mottagare av priset från Stiftelsen Renässans för Humaniora. I hela sitt liv har Viveka Bosson levt med och i konsten. Hon är dotter till konstnären Erik Olson (1901-1986) och kom 1930, en månad gammal, till Paris med sina föräldrar. Fem år senare gick flyttlasset till Danmark där Erik arbetade och ställde ut tillsammans med de danska surrealisterna. 1944 tvingades han fly till Sverige sedan hans måleri svartlistats av nazisterna. Familjen bosatte sig i Halmstad, där Viveka tog studenten. Hennes studier vid universitetet i Lund ledde till en fil.mag i romanska språk, engelska, filosofi och psykologi. Först därefter läste hon konsthistoria för professor Ragnar Josephson (1891-1966), skrev sin 3-betygsuppsats om GAN, fick dubbla licenciatstipendium 1958 från både svenska och franska staten och flyttade till Frankrike. Detta ledde till ett samarbete med Skissernas museum i Lund, Ragnar Josephsons arkiv för den konstnärliga processen. I Paris forskade Viveka Bosson om de franska avant-garderörelserna: Le Corbusiers och Ozenfants purism, Esprit Nouveau, Fernand Legérs och Sonia och Robert Delaunays konst och fick uppdrag av Josephson att försöka samla material till en fransk samling för museet. Sonia Delaunay skänkte tre monumentalverk, Matisse´dotter överlämnade faderns stora kartonger till kapellet i Vence, Ozenfant sin ”Kvinnan vid källan” från 1927. 1961 mötte Viveka Bosson konstnären Jean Bazaine (1904-2001), som blev hennes livskamrat. De bosatte sig söder om Paris. Somrarna tillbringade de i hans ateljé i Bretagne, där Viveka också köpte en egen fiskarstuga. Hon fortsatte med sin forskning och försåg svenska tidningar löpande med konstartiklar och gjorde även radioreportage. Bazaine hjälpte henne med vidare kontakter med många konstnärer, bl.a. Chagall, Calder, Miró, Vieira da Silva, Manessier, som alla fick upp ögonen för det annorlunda museet och donerade sina skisser och kartonger. En del köptes in för symboliskt belopp och 1967 skickades en överfull lastbil med förlagor som fyllde den stora internationella salen på Skissernas museum. Trots att hon levde och bodde i Frankrike så beslöt hon att efter pappans hjärtinfarkt skaffa ett eget hem i Sverige. Hon sökte och fann 1980 Mjellby gamla folkskola utanför Halmstad. Där började hon med en utställning av Jean Bazaine, den första av fem. Men skolan skulle också bli ett hem för Eriks konst. 1983 byggdes en avlång paviljong i anslutning till skolan, ena väggen helt i glas,. Nu fanns det plats för att ställa ut Halmstadgruppen, internationella surrealistgrupper och kubister liksom alla Vivekas franska konstnärsvänner. 1988 uppfördes en ny byggnad, till vilken Bazaine skänkte ett stort konstverk i mosaik, som pryder museets trädgård. 1997 donerade hon hela Mjellby Konstmuseum och en stor samling av Erik Olsons målningar till Halmstad kommun, som utökade museet med ytterligare en konsthall. Viveka Bosson fortsatte att leda museiverksamheten till 2006 och har under årens lopp producerat 31 stora utställningar med fylliga kataloger. Hon har publicerat en mångfald böcker om främst Halmstadgruppen, om Surrealism, om GAN, Olle Baertling, Otto G Carlsund, om Bazaine, Le Courbusier, Leger och Vieira da Silva. Besöken hos de franska konstnärerna finns återgivna i boken ”Visionärer och Utmanare”( Halmstad 1995). Viveka Bossons insatser för spridning av kunskaper om den franska konsten medförde att hon 2008 tilldelades den franska orden Chevalier des Arts et des Lettres. 2010 kallades hon till hedersdoktor vid Lunds universitet. Louise Lyberg
2013	Årets pris på 50.000 kronor tilldelas Karl Haskel. Han får priset för sin insats att synliggöra den grafiska konsten. Karl Haskel är född 1935 och är kulturjournalist, regissör, TV-producent och författare. Han har varit styrelsemedlem i Föreningen för Grafisk konst sedan 1986 och dess ordförande 1995-2011. Priset överlämnas i samband med årshögtiden på Waldemarsudde.
2012	Benoît Malmberg, skapare av Romeo & Juliakören. Som körledare har han utvecklat den svenska körtraditionen genom att sammansmälta teater, sång och dans till allkonstverk genom renässansens värld intill vår egen tid.
2011	Bengt Lagerkvist, konstpedagog, författare och bildproducent.
2010	Agneta Pauli, bildkonstnär och mångårig verksamhet vid Dramaten som scenograf, regissör och producent.
2009	Erik Näslund, Fil.dr. Chef för Dansmuseet och mångåriga insatser för konst och kultur med speciell inriktning på balett.
2008	Anders Wahlgren, dokumentärfilmare, regissör och dramatiker, författare, utställningsproducent.
2007	Mårten Castenfors, konstkritiker, utställningskommissarie och författare.
2006	Elisabeth Tebelius-Murén, skulpturkonservator, som medverkat vid tillkomsten av tre museer för skulptur: Ulriksdals Orangeri, Stockholms slotts Antikmuseum samt Drottningholms de Vriesmuseum.
2005	Anna Skagerfors, dekormålare och teater/utställningsscenograf på bl.a. Nationalmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Göteborgs konstmuseum.

Waldemarsuddes Vänner

Waldemarsuddes Vänförening, Prins Eugens och Konstnärernas Vänner

Evenemang

Utveckling & Design

Copyright